Tala om järnbrist och symtom
Jag har inte alltid varit en hypokondriker. Det började för kanske 10-12 år sedan. Det var i samband med att min far blev sjuk. Han blev frisk men min oro stannade kvar. Det var synd men som tur är så har det avtagit något under åren som passerat. Nu har jag i alla fall kommit att oroa mig för att jag har symptom på järnbrist. Snarare än att tala om min oro om det ska jag berätta om det samtal som fick mig att bli orolig. Jag talade nämligen med min svärfar, som är en betydligt större hypokondriker än vad jag är. Vi sågs på den klassiska söndagsmiddagen och jag gjorde misstaget att massera tinningarna i några sekunder. ”Vad är det?” hörde jag från andra sidan bordet, där svärfar satt. ”Äh, jag har bara varit lite trött senaste tiden”. Han tog ett djupt andetag och brast sedan ut ”Jaha, det är symtom på järnbrist. Tveklöst” En suck kom från min sambo som kände igen den där alarmismen. Hon poängterade till sin far att trötthet inte nödvändigtvis behöver vara symtom på järnbrist. Det kan vara ett tecken på att man sovit för dåligt eller att man är stressad. Eller precis vad som helst. Han insisterade på att det var ett symtom på järnbrist. Middagen gick vidare och jag var en smula oroligare än tidigare. Sedan begick jag mitt andra misstag för kvällen. Jag reste mig lite för fort så att jag blev lite yr, fångade bordet och gick mot toaletten dit jag skulle. ”Symtom på järnbrist där med. Du är yr. Det är ett tecken så gott som något. Du måste ta symtomen på järnbrist på allvar, det säger jag dig” hörde jag svärfar ropa efter mig. Jag förklarade att jag bara reste mig upp för snabbt och att han inte behövde oroa sig. Jag kom tillbaka till bordet och begick snart mitt tredje misstag för kvällen. Även detta var, enligt svärfar, ett symtom på järnbrist. Jag reste handen, förde mitt lillfinger in i vänstra örat och gnuggade. Inte hårt och inte alls särskilt länge. Jag såg upp och mötte svärfars blick som lös upp av de levande ljusen på bordet. ”Vad är det nu då? Ytterligare symtom på järnbrist, förmodar jag?” frågade jag och kände att tålamodet svek i samband med att oron steg. Han nickade utan att säga någonting. Jag tittade på övriga middagsgäster och mötte svärmors blick. Hon har varit läkare och tycker att hennes makes oro är överdriven. Hon lugnade mig med att säga att sus i öronen ”visserligen kan vara ett symtom på järnbrist. Men det kan också vara ett tecken på att du fått in något skit bara. Och dessutom, om du har järnbrist, eller symtom på det i alla fall, så är det bara att äta annorlunda. Jag ska ge dig några tips” Tänk om jag hade lyssnat på henne från början.