Ni kommer inte att tro mig. Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag fått ett väldigt märkligt telefonsamtal om en leverans? Fram till igår trodde jag att jag kunde lägga detta bakom mig. Ni vet, ett klassiskt engångstema för bloggen som absolut inte behöver behandlas fler gånger. Så visade det sig att det inte var. Nu hände det nämligen igen. Det ringde på min telefon kl 09:15 på morgonen. Jag låg och stensov eftersom jag hade jobbat halva natten. Sömndrucket svarade jag och bad mannen i andra änden att upprepa vad han just sagt: Mitt i

Jess kunde inte förstå hur Adam hade mage att säga något så dumt. Eller det var nog inte det att det var dumt, utan snarare otydligt. Vad betydde det ens? Att flytta enstaka möbler i Stockholm, är det en term eller vad hade hon missat? Detta frågade hon också. Hon tänkte inte ge sig på den här fronten. Tre sekunders tystnad följdes av att Adam tog ton: Han visste minsann vilka knappar han skulle trycka på. En storebror vet väl sånt, antog hon. Farmor var en soft spot och om flytt av enstaka möbler i Stockholm skulle ske för henne

Nostalgi är inte riktigt min starkaste sida. Detta skulle de flesta som känner mig kunna skriva under på. Jag talar sällan om det som varit eller hur jag känner inför händelser som skett. Kanske bottnar det i en jävla oförmåga att ens minnas de här händelserna. Jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag inte är nostalgisk. Så mycket har jag förstått om mig själv under mina första 30 år. Med detta sagt ska jag bryta mönstret. Jag kommer idag att tala om en tid som jag tror att de flesta av er aldrig hört om tidigare: Tiden

Så tog Birgitta ton när det allra första mötet om den nya brandskyddsbeskrivningen skulle äga rum i bostadsrättsföreningen. Hon hade en ton som skvallrade om att de haft sådana möten förut, men så var inte fallet. Hon ville alltid göra sig så märkvärdig, tänkte flera runt bordet. Nåväl, mötet var nu påbörjat och brandskyddsbeskrivning stod på agendan som det enda ämnet. De hade avsatt hela 2 timmar åt det så det fanns en tro om att detta skulle ta lång tid. Eller.. Kanske man ska kalla det en risk, snarare. En hand räcktes upp och när man med blicken följde

För en tid sedan stod det klart för mig. Det finns tydliga uppdelningar i mitt liv, i form av epoker av välmående eller icke välmående. Detta har jag nog vetat länge, någonstans därunder, men aldrig låtit mig själv fundera tillräckligt intensivt på. Fram till nu, vill säga. En av de finaste, mest givande, perioderna i mitt liv inföll när jag var verksam inom hemstädning i Stockholm. Det är en period som jag sällan talar om nu för tiden. För många, särskilt nya läsare till denna blogg, är detta nog något ni inte ens vet om. Till er kan jag säga:

Minns ni vad vi talade om förra veckan? Minns ni sniglarna som tog sig fram längs gatan utan att ha något annat med sig än sin målmedvetenhet? Ni vet, de som bara visste att de jagade fasadsiffrorna som tillsammans utgjorde siffran 23. Minns ni? Bra, då hoppar vi rakt in i historien igen. Frank tittade på Beatrice och hon tittade tillbaka. Det var inte ofta de hade tittat på varandra under den nu 3 år långa färden som ägt rum längs gatan. Målmedvetenheten hade varit för stor. De var tvungna att ta sig till fasadsiffrorna där de en gång hade