Låt oss fortsätta med frågorna. Jag babblade så mycket sist att jag bara hann med några stycken. Till er som missat vad det handlar om kan jag ge en liten heads up. Temat för frågorna som skickats till mig handlar om mitt förflutna. Närmare bestämt handlar de om en särskilt period i mitt förflutna – nämligen den tid då jag arbetade med slamsugning i Stockholm. Förvånad? Ja, det är du inte ensam om. Tydligen står inte bloggande och slamsugning i Stockholm särskilt nära varandra för de flesta. Detta får stå för er. Nu kör vi i alla fall på med

För en tid sedan stod det klart för mig. Det finns tydliga uppdelningar i mitt liv, i form av epoker av välmående eller icke välmående. Detta har jag nog vetat länge, någonstans därunder, men aldrig låtit mig själv fundera tillräckligt intensivt på. Fram till nu, vill säga. En av de finaste, mest givande, perioderna i mitt liv inföll när jag var verksam inom hemstädning i Stockholm. Det är en period som jag sällan talar om nu för tiden. För många, särskilt nya läsare till denna blogg, är detta nog något ni inte ens vet om. Till er kan jag säga:

Minns ni vad vi talade om förra veckan? Minns ni sniglarna som tog sig fram längs gatan utan att ha något annat med sig än sin målmedvetenhet? Ni vet, de som bara visste att de jagade fasadsiffrorna som tillsammans utgjorde siffran 23. Minns ni? Bra, då hoppar vi rakt in i historien igen. Frank tittade på Beatrice och hon tittade tillbaka. Det var inte ofta de hade tittat på varandra under den nu 3 år långa färden som ägt rum längs gatan. Målmedvetenheten hade varit för stor. De var tvungna att ta sig till fasadsiffrorna där de en gång hade

Jag har inte alltid varit en hypokondriker. Det började för kanske 10-12 år sedan. Det var i samband med att min far blev sjuk. Han blev frisk men min oro stannade kvar. Det var synd men som tur är så har det avtagit något under åren som passerat. Nu har jag i alla fall kommit att oroa mig för att jag har symptom på järnbrist. Snarare än att tala om min oro om det ska jag berätta om det samtal som fick mig att bli orolig. Jag talade nämligen med min svärfar, som är en betydligt större hypokondriker än vad

Situationen hade tagit fart. Iris hade kommit fram till porten genom berget som ledde till landet bortom. Landet hon trodde att ingen någonsin äntrat. Där hade hon fel, det hade hon blivit varse under hennes senaste fem minuter. Ett passersystem hade hon mötts av. Eller, det är inte helt korrekt. Hon hade mötts av en skylt som vittnade om att ett passersystem annalkandes. Varelsen som vaktade klippan stod nu blottad framför henne. Den hade klivit fram ur skuggorna och tornade upp sig mot den klarblå himlen. Hon tittade upp mot den gigantiska gestalten utan att se helt klart på grund

Turen med lådcykeln fortsätter och som utlovat i förra inlägget har vi nu hamnat vid sjön. Det är en utmärkt plats att cykla till, tyckte Åsa. Hon brukade ofta ta ut sin lådcykel ur källarförrådet och ta en tur ner till sjön. Där fanns folk. Det fanns hundar och det fanns mängder av olika fåglar att titta på. Ja, för att inte tala om hur mycket hundarna försökte få fatt på just nämnda fåglar. Det var som att vara på en djurpark. Eller nej, det var faktiskt bättre än att vara på en djurpark – att ta lådcykeln ner till