Admin

Minns ni vad vi talade om förra veckan? Minns ni sniglarna som tog sig fram längs gatan utan att ha något annat med sig än sin målmedvetenhet? Ni vet, de som bara visste att de jagade fasadsiffrorna som tillsammans utgjorde siffran 23. Minns ni? Bra, då hoppar vi rakt in i historien igen. Frank tittade på Beatrice och hon tittade tillbaka. Det var inte ofta de hade tittat på varandra under den nu 3 år långa färden som ägt rum längs gatan. Målmedvetenheten hade varit för stor. De var tvungna att ta sig till fasadsiffrorna där de en gång hade fötts. Varför visste de inte. De hade ju trots allt en snigels minne. Hur som helst så stannade de upp. Frank frågade om Beatrice någonsin lärt sig hur siffror fungerar. Ja, förutom att de skulle känna igen fasadsiffrorna de letade efter från sitt fotografiska snigelminne. De konstaterade båda två att de aldrig fått lära sig vad det innebär att räkna. Även om de visste att de ville komma till fasadsiffrorna som betydde hus 23 så visste de väl inte hur de skulle ta sig dit? Hur kunde de i sin enfald tro att de, två små sniglar, skulle hitta ända till fasadsiffra 23? Svaret på frågan visste förstås ingen av dem. Återigen, de var ju bara sniglar. De suckade, så mycket som en snigel faktiskt kan sucka och borrade ner huvudet i asfalten. Varför hade de inte tänkt på detta? Hur skulle de nu hitta fram till fasadsiffrorna? Tillslut vände Beatrice blicken uppåt igen. Hon var trots allt den av dem som var mest optimistisk. Så hade det alltid varit, trodde de i alla fall. Hon sa med entusiasm i rösten: ”Jag vet! Vi kanske redan är på rätt ställe. Vi kanske har nått rätt fasadsiffra utan att veta om det. Det kanske är det där huset” Hon vickade på skalet i den riktning hon avsåg få din bror att titta. Det var en hög byggnad med rosa putsad fasad som tornade upp sig bredvid dem. På sidan av byggnaden urskilde sig två svarta fasadsiffror i mässing. Tillsammans utgjorde en tvåa och en trea siffran 23. De hade hamnat vid helt rätt fasadsiffror. Trots succén stod de båda kvar nedanför huset. De såg mot varandra igen och sedan tog Beatrice till orda igen: ”Kommer du ihåg vilka fasadsiffror det är som vi letar efter?”

Jag har inte alltid varit en hypokondriker. Det började för kanske 10-12 år sedan. Det var i samband med att min far blev sjuk. Han blev frisk men min oro stannade kvar. Det var synd men som tur är så har det avtagit något under åren som passerat. Nu har jag i alla fall kommit att oroa mig för att jag har symptom på järnbrist. Snarare än att tala om min oro om det ska jag berätta om det samtal som fick mig att bli orolig. Jag talade nämligen med min svärfar, som är en betydligt större hypokondriker än vad jag är. Vi sågs på den klassiska söndagsmiddagen och jag gjorde misstaget att massera tinningarna i några sekunder. ”Vad är det?” hörde jag från andra sidan bordet, där svärfar satt. ”Äh, jag har bara varit lite trött senaste tiden”. Han tog ett djupt andetag och brast sedan ut ”Jaha, det är symtom på järnbrist. Tveklöst” En suck kom från min sambo som kände igen den där alarmismen. Hon poängterade till sin far att trötthet inte nödvändigtvis behöver vara symtom på järnbrist. Det kan vara ett tecken på att man sovit för dåligt eller att man är stressad. Eller precis vad som helst. Han insisterade på att det var ett symtom på järnbrist. Middagen gick vidare och jag var en smula oroligare än tidigare. Sedan begick jag mitt andra misstag för kvällen. Jag reste mig lite för fort så att jag blev lite yr, fångade bordet och gick mot toaletten dit jag skulle. ”Symtom på järnbrist där med. Du är yr. Det är ett tecken så gott som något. Du måste ta symtomen på järnbrist på allvar, det säger jag dig” hörde jag svärfar ropa efter mig. Jag förklarade att jag bara reste mig upp för snabbt och att han inte behövde oroa sig. Jag kom tillbaka till bordet och begick snart mitt tredje misstag för kvällen. Även detta var, enligt svärfar, ett symtom på järnbrist. Jag reste handen, förde mitt lillfinger in i vänstra örat och gnuggade. Inte hårt och inte alls särskilt länge. Jag såg upp och mötte svärfars blick som lös upp av de levande ljusen på bordet. ”Vad är det nu då? Ytterligare symtom på järnbrist, förmodar jag?” frågade jag och kände att tålamodet svek i samband med att oron steg. Han nickade utan att säga någonting. Jag tittade på övriga middagsgäster och mötte svärmors blick. Hon har varit läkare och tycker att hennes makes oro är överdriven. Hon lugnade mig med att säga att sus i öronen ”visserligen kan vara ett symtom på järnbrist. Men det kan också vara ett tecken på att du fått in något skit bara. Och dessutom, om du har järnbrist, eller symtom på det i alla fall, så är det bara att äta annorlunda. Jag ska ge dig några tips” Tänk om jag hade lyssnat på henne från början.

Situationen hade tagit fart. Iris hade kommit fram till porten genom berget som ledde till landet bortom. Landet hon trodde att ingen någonsin äntrat. Där hade hon fel, det hade hon blivit varse under hennes senaste fem minuter. Ett passersystem hade hon mötts av. Eller, det är inte helt korrekt. Hon hade mötts av en skylt som vittnade om att ett passersystem annalkandes. Varelsen som vaktade klippan stod nu blottad framför henne. Den hade klivit fram ur skuggorna och tornade upp sig mot den klarblå himlen. Hon tittade upp mot den gigantiska gestalten utan att se helt klart på grund av motljuset från solen. Hon höll ena handen framför sitt ansikte för att få en bättre titt. Hon möttes av en blick som varken var snäll eller ond. En blick som varken gjorde henne rädd eller trygg. Ett neutralt och alldeles gigantiskt ansikte utgjorde det stora huvud som satt på varelsen som vaktade passersystemet. ”Har du koden?” hörde hon den store gestalten yttra. ”Har du..?” ”Koden till vårt passersystem. Har du den? Annars kan jag inte släppa förbi dig” svarade den. Hon var i alldeles för mycket chocktillstånd för att kunna tänka klart. Hon såg ner mot midjan på varelsen och tittade mot landet som gick att urskilja i horisonten bakom den. Den som vaktade klippan och passersystemet rörde sig åt sidan och skymde sikten. ”Nå, har du koden till vårt passersystem eller inte?” ”Jag har.. Nej, det har jag inte. Vilket passersystem? Var har jag kommit någonstans? Vem är du?” frågade hon tillslut Varelsen bjöd på någonting som inte kunde uppfattas som någonting annat än ett leende. Sedan lutade den sig fram mot vår huvudperson och sa: ”Det var många frågor på en gång. Nu ska vi se. Du vet inte vad ett passersystem är. Har jag uppfattat det korrekt? Vad platsen är för något anbelangar, ja då har jag en annan fråga. Varför försöka passera vårt passersystem om du inte vet vad som väntar på andra sidan? Du kanske inte kommer gilla det. Vi kanske inte kommer släppa ut dig. Har du tänkt på det? Och angående vem jag är: Enok var namnet” Varelsen som vaktade nämnda passersystem sträckte ut en gigantisk hand som till synes hade fyra fingrar. Fyra fingrar?! Fem ska det ju vara. Det fanns ingenting i den situation Iris befann sig i som var normalt. Hon sträckte motvilligt fram sin hand som försvann i varelsens. ”Så! Nu känner vi varandra” sa Enok, passersystem-väktaren.

Turen med lådcykeln fortsätter och som utlovat i förra inlägget har vi nu hamnat vid sjön. Det är en utmärkt plats att cykla till, tyckte Åsa. Hon brukade ofta ta ut sin lådcykel ur källarförrådet och ta en tur ner till sjön. Där fanns folk. Det fanns hundar och det fanns mängder av olika fåglar att titta på. Ja, för att inte tala om hur mycket hundarna försökte få fatt på just nämnda fåglar. Det var som att vara på en djurpark. Eller nej, det var faktiskt bättre än att vara på en djurpark – att ta lådcykeln ner till vattnet en sväng. Den här dagen var extra fin. En fantastisk dag trots att det fortfarande var så tidigt på sommaren. Faktum är att det nog var en av de bästa försommardagarna som hon på sin lådcykel. I alla fall då hon tagit cykeln ner till sjön. Idag var det mängder av människor där nere. När hon cyklade på den lilla grusvägen längs vattnet var det nästan svårt att komma fram. Tillslut hittade hon en parkering och tog ut sin packning ur lådcykeln och gick mot den stora gräsmattan. Hon slog sig ner på sin filt under det enda trädet på platsen. Det var en bra plats. Hon slapp bränna sig och hon hade god uppsikt på sin lådcykel. Det blev nog 4-5 bad den där eftermiddagen. Hon tappade räkningen. Det enda hon visste var att handduken, mellan baden, aldrig hann torka. Hon pratade lite lagom med de människor som satt runt omkring. När hon kände att kaffesuget blev för stort gick hon iväg till den lilla kiosken som låg bredvid den plats där lådcykeln stod parkerad. När kaffet var uppdrucket blev det ett bad till innan det var dags för Åsa att gå till lådcykeln och trampa hemåt. Det var lite kallare i vinden på väg tillbaka. Detta kändes trots att det var en liten uppförsbacke att kämpa sig över just i den riktningen. Det hade varit en riktig kanondag, tyckte hon. Alldeles fantastisk hade den varit. Vad hon däremot inte anade vid det här tillfället var att det bara för den första av många dagar. Många soliga sommardagar där hon och hennes lådcykel var på väg längs stadens gator. Mot sjöar, mot landsbygd, mot caféer och mot restauranger. Mot vänner och mot familj. Den bästa sommaren av alla skulle det bli.

Jag har valt att grotta in mig i min egen historia. Detta hör, som de flesta av er vet, inte till vanligheterna. Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt. Jag har väl fått en knäpp i huvudet eller något. Oavsett orsak så är det nu så som det ser ut. Förra veckan gick jag igenom alla de jobb jag haft genom åren. Många har frågorna varit som kommit in, och det särskilt angående ett av jobben. Jag skrev nämligen att jag arbetade med dödsbon i Stockholm en period. Detta skakade minst sagt om i grytan. Det tycktes som att många av er inte ens visste vad ett dödsbo var, eller att jag hade bott i Stockholm. Låt mig därför beskriva detta lite närmare. Jag flyttade till Stockholm för att arbeta med dödsbon under 2 år när jag var 25. Ett dödsbo, i Stockholm såväl som annanstädes, är bohag för en avliden person. Det vill säga: Alla saker personen i fråga lämnar efter sig. Vad vi gjorde, jag och mina kollegor, var att hantera dödsbon i Stockholm. Vi köpte, sålde och slängde – beroende på vad anhöriga ville – sakerna från dödsbot i Stockholm, och vi gjorde det väldigt bra. Det blev en riktigt win-win situation. Vi var nöjda eftersom vi kunde tjäna vårt levebröd. Kunderna blev nöjda eftersom de sparade sanslöst mycket tid och ork på att överlåta dödsbot i Stockholm till någon annan. Och inte vem som helst, utan ett proffs på just det. Det var det vi var: professionell personal som specialiserat sig på att omhänderta dödsbon i Stockholm. Vi sålde de saker som kunde säljas och gav pengarna till de som skulle ha dem efter att först ha fått en viss procent. Många undrar vad det var som jag uppskattade med detta jobb. Jag förstår detta. Bara att säga att man jobbat med dödsbo i Stockholm låter ju makabert för någon som inte känner till uttrycket. Tro mig: Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. I detta jobbet kände jag, till skillnad från vid andra jobb, att jag verkligen hjälpte människor. Man fick, med risk för att låta aningen pretentiös, göra skillnad. Sedan hade jag förstås helt fenomenala kollegor och det förgyller ju alltid en arbetssituation och arbetsdagar. Sådär ja. Nu tror jag att jag ska lämna detta bakom mig för tillfället. Om ni saknar svar på era frågor om dödsbo i Stockholm, eller något annat ni undrar, hör av er i kommentarerna. Vi hörs snart igen!

Vi har återupptagit traditionen igen. Ja, när jag säger det är det säkert redan många av er som förstår vad jag åsyftar. Några kommer förstås inte att förstå, och det är för er jag nu gör en liten återkoppling: Så, jag har alltså en tradition med mina barn. Vi läser sagor. Inget konstigt där. Det är förmodligen den mest vanliga traditionen efter julafton i det här landet. Däremot har vi en liten twist på det hela. Jag improviserar nämligen merparten av de historier jag berättar. Jag skulle säga att detta är till 20% barnens glädje och 80% min egen. Senast jag berättade en saga handlade den om bagagerumsmattor. Har ni hört någon saga om det någon gång? I så fall måste ni höra av er. Varför blev det just bagagerumsmatta som föll offer för sagan den här kvällen? Jo, av samma anledning som det alltid beror på. Det var helt enkelt det jag tänkte på först. Det är så jag gör. Jag går på badrummet och borstar tänderna. När jag gör det stirrar jag in i mina egna ögon som tittar på mig i spegeln. Sedan tänker jag. Den här gången kom jag att tänka på min bagagerumsmatta. Jag kom att tänka på att den borde bytas ut eftersom den är ganska rejält sliten. Jag måste köpa en ny bagagerumsmatta. ”Men varför tänker jag inte på vad jag ska berätta för historia istället?” tänkte jag. Sedan insåg jag förstås att bagagerumsmattan skulle bli just detta. Det var dock en rejäl utmaning, skulle det visa sig. Kanske var det för att jag inte riktigt har någon annan berättelse att hämta inspiration ifrån. För jag vågar nog gissa att det inte finns en enda saga om bagagerumsmattor som berättats förr. Återigen, om så är fallet måste ni berätta detta för mig. Hur som helst skulle det bli vad som blev sagans tema den här gången. Jag spottade i handfatet, torkade mig ceremoniellt runt munnen och gick mot barnens rum. De var uppspelta, det hördes lång väg. De var uppspelta och jag var nervös, där har ni balansen i rummet. Jag klev in och presenterade ämnet bagagerumsmatta för min publik. Det fick delade recensioner, kan man säga. Jag berättar mer om detta nästa vecka.

Sagor ska berättas. Vill det sig riktigt väl så ska de dessutom berättas improviserat. Så blev det igår när jag skulle natta min 6-åring. Då var det, tyckte han, dags för en historia som jag ”plockar ur luften” som jag brukar uttrycka det. Historien skulle handla om kontorsbodar. Jag vet inte varför det var just det som kom till mig. Kanske var det någon på jobbet som hade talat om kontorsbodar och det var därifrån jag hämtade inspiration. Vem vet? Vem vet var sagorna kommer till mig ifrån. Från luften såklart. Hur som helst. Jag förslog ämnet kontorsbodar och det togs emot med öppna armar. Detta trots att jag är övertygad om att han inte har en aning om vad det är för något. En bra historia är en bra historia. Jag sköt från höften och satte igång. Här är sagan jag berättade: Det var en gång en värld, och inte vilken värld som helst. I den här världen var det mesta uppochner. Man åt stek med sked och soppa med gaffel, men det var inte det konstigaste. I den här världen var det nämligen djuren som var dominerande, och människor som var ”husdjur” – om du förstår vad jag menar. Javisst, längs Skeppsbron i Stockholm (ja, Stockholm fanns även i den här världen) gick djuren med sina familjer på lördagseftermiddagarna. De tittade in i de små kontorsbodarna där människorna satt och gjorde människosaker. Det var lite svårt för dem att förstå vad som faktiskt försiggick där inne. Kontorsbodarna var således en mystisk företeelse, därav lockade det så mycket folk (förlåt.. ”djur”). Hela gatan var full, och allt från kameler till sorkar sträckte på sig för att få se de där söta människorna i sina kontorsbodar. Det vändes på papper, det dracks någon konstig varm, svart dryck. Den där drycken tycktes drickas hela tiden. ”Det är säkerligen något slags livselixir för dem” tänkte fru Bäver där hon stod med sin syster och svåger. Det var kul för henne att komma ut nu när det hade varit så mycket med herr Bäver och hans sjukdom där hemma. Fint att de tog med henne ut att se kontorsbodarna. De där kontorsbodarna hon hört så mycket om nere vid Dammen. I den här världen kallades nämligen Slussen för Dammen. Jag hinner inte berätta mer om kontorsbodar och människor och djur idag. Jag får lov att återkomma imorgon igen. Ha det bra till dess, allihop!

Efter förra inlägget om pappa och de julklappar jag köpt till honom har många frågor trillat in. För er som missat inlägget kommer här världens snabbaste summering: I min familj handlar vi klappar till alla. Det har alltid varit så och det kommer sannolikt alltid att vara så. Problemet är att vissa är lättare att köpa till än andra. Att köpa julklapp till min pappa, ja det är exempelvis ganska svårt. Varför? Jo, därför att när man frågar min pappa vad han önskar sig i julklapp brukar han mest fnysa. ”Jag behöver ingenting. Jag bryr mig inte” säger han och vill helst prata om något annat. Här kommer problemet: Han bryr sig visst. Det är samma sak varje år. Alla familjemedlemmar försöker pressa ur pappa vad de ska köpa till honom i julklapp. Det är lönlöst. Som att prata med en kossa. Eller egentligen ännu värre. En kossa kan man ju i alla fall få ögonkontakt med. Det är omöjligt när det pratas med pappa om vad han vill ha i julklapp till jul. Så, en fråga som återkommer sedan mitt inlägg om julklapp till pappa är förstås denna: Vad HAR jag egentligen köpt i julklapp till pappa under de senaste åren? Innan jag svarar på frågan så vill jag passa på att tacka er. Tack för allt stöd gällande min frustration kring julklappar till pappa. Tack för att ni verkar förstå. Vissa tycks till och med sitta i liknande båt. Med detta sagt ska jag förstås påpeka att jag ironiserar en aning för komisk effekt. Nu ska vi se, jag ska försöka gå tillbaka i minnet och tänka på vad jag köpt för julklapp till pappa de senaste åren. 2020 – Wokpanna Han fick för sig att han skulle bli bäst på asiatisk mat. Detta efter att han ätit fenomenal Tikka Masala på den lokala indiska restaurangen. Vi hade inte hjärta nog att påpeka att rätten härstammar från England. Detta var i alla fall en uppskattad julklapp till pappa. 2019 – Knäskydd Ja, visst är det hemskt tråkigt? Att få ett knäskydd i julklapp måste vara pappas värsta minne. Saken är den att detta var ett statement från min sida. Det fick vara nog med tramset. Ville han inte säga vad han ville ha i julklapp skulle han få en dålig sådan. ”Men jag har ju inte ont i knäna?” sa han när han öppnade paketet. Då log jag bara till svar. Coolt? Elakt? Åsikter beivras. 2018 – En resa till Danmark Utan att säga mer kan jag väl säga att vi inte kommer att göra detta igen. Det var en underlig upplevelse. Pappa blev i alla fall glad när jag gav resan till honom i julklapp. Det är väl det som räknas!

Jag känner en man som heter Leffe, han är mycket speciell. Hans hobby är att uppfinna recept på annorlunda ingredienser. Hans senaste försök har baserats på iphone x skal. Man skulle kunna tro att iphone x skal inte är nåt man kan laga till, men det går. Man kanske bara inte tycker det är så gott, om man inte heter Leffe då. Det började med att Leffe kom över ett parti billiga iphone x skal. Eller så kanske han inte betalade för dem, det förtäljer egentligen inte historien. Eftersom Leffe har en historia av mer eller mindre lyckade receptförsök, var steget inte långt till att testa även iphone x skal som ingrediens i sina rätter. Så han har alltså gjort iphone x skal i ugn, iphone x skal i gryta och på grill. Han har fyllt sina iphone x skal med grönsaker, med kött och med kryddor. Hans iphone x skal har agerat paj, pirog och potatis. Leffe funderar nu på att ge ut en kokbok med dessa originella recept, för att sprida sina idéer och uppmuntra den okonventionella användningen av skal till iphone x.  Jag har frågat Leffe om det inte hade varit bättre att ha sina iphone x skal till mobilen, så som det är tänkt att de ska nyttjas, eller sälja dem och få in lite extra stålar. Marknaden för begagnade iphone x skal är ännu inte mättad, till skillnad från Leffe då. Men Leffe bara skakar på huvudet och säger, vad är det roliga i det. Nej han trivs bra med sina experiment, även om vi andra tycker det är konstigt och onödigt att koka iphone x skal. Han är som sagt lite speciell vår Leffe, men man har i alla fall sällan tråkigt när man lyssnar på hans berättelser. Men låt honom absolut inte bjuda dig på middag, man vet aldrig om det är ett iphone x skal eller nåt värre i det han serverar.

We had a good run, me and the warehouse I was working in in New York. It was seasonal work so nothing that I planned on doing for a large chunk of time, but anyways. It was fun, it was good. Met a lot of new people while working at the warehouse in New York. That was a good gateway to city, in some sense. I really think that this job was what got me in to the NY living in the first place. Not the actual work itself, but working with so many great New Yorkers at the warehouse did. For a long time, I’ve been planning on creating some kind of appreciation post for this period of my life. I haven’t really figured out a way to do it properly, so that’s why it has taken some time. It is now over 24 months since I finished the job ate the warehouse in New York. Since then, a lot of things have happened and I tend to forget where I started. Today, I will travel back in time 2 years and look at what got me where I am today. Starting a new job If you would have asked me when I was 15 what I thought I was going to do, warehouse in New York would not have been on the list. No, that was never the plan. I probably wouldn’t have known what working at a warehouse even meant and New York was never the plan. Then life happened and circumstances led to me ending up there. It was actually because of a friend. He had been working at the warehouse in New York 2 seasons earlier. He was going back, and I went with him. That was also a very good thing. Having your close friend working in the same building, already knowing a lot of people. The warehouse in New York would have been a much scarier place for an introvert like myself without him. The everyday life I enjoyed life when I was working at the warehouse in New York. I mean, life outside of work was very thrilling and energetic, and that was of course great. But also life at work, at the actual warehouse in New York, was exciting. That made me very happy. It was fun that work was fun. And quite rare, don’t you agree? None of my jobs before or after have been enjoyable in the same way. I’ll continue this next week. Please leave a comment meanwhile!