Admin

Tidig morgon, fasadrenovering i Stockholm

Kunde det vara så väl att man fick hitta rätt någon gång? Detta var tanken som genomsyrade hela Kims morgon. Hon hade vaknat redan klockan 05:30 av en omedelbar känsla av att ha gjort fel. Det var inte ovanligt för henne att oroa sig. Hon kunde ibland till och med oroa sig över om hon inte oroade sig. Att något skulle vara fel då. Idag var det dock en speciell dag. Det var nu precis 3 dagar sedan hon anlänt till Stockholm med nattåget och första dagen inom fasadrenovering skulle börja. Kanske var det hennes sömnbrist som orsakade det men hon kunde inte förstå riktigt hur hon hamnat där. Innan hon gick upp och satte på te fick hon därför härleda beslutet. Varför fasadrenovering och varför Stockholm? Hon kunde väl, för Guds skull, ingenting om det? Det var ett jobberbjudande som kommit upp mitt i rätt tidpunkt. Hon var trött på hennes jobb på bygget i Luleå. Hon var sugen på att testa något nytt, se något nytt, lämna, fly. Ja, vad man nu vill välja att se det som. Stockholm kunde vara kul och så även fasadrenovering, tänkte hon. Hur annorlunda kunde egentligen jobbet vara? Frågan kunde hon inte besvara ännu. Det var trots allt första dagen med fasadrenovering i Stockholm och hur det skulle gå skulle få visa sig längre fram. Ja, första dagarna skulle förstås gå ut på att lära sig. Att ta in saker. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta in saker överhuvudtaget. Ibland kunde det till och med vara svårt att lyssna på vad Henke sa där hemma. Han hade dock en förmåga att aldrig komma till punkt med sina historier så det kanske inte var så konstigt. Det kanske skulle bli lättare att lära sig om fasadrenovering i Stockholm. Det hoppades hon i alla fall. Hon tog en promenad i kvarteret som hon knappt kände till. För att tänka på annat än fasadrenovering tänkte hon på att hon nu bodde här, i Stockholm. Det var verkligen ingenting hon trott förr. Nej, det var oväntat – minst sagt. Det skulle nog alla som kände henne skriva under på. Där låg någon pizzeria, där låg en frisör. Ja, och pubarna låg längs gatan längre bort och det gav henne känslan av att hon valt rätt stadsdel. Det kanske rent av skulle bli kul i Stockholm, och tummarna hölls för att detsamma skulle gälla fasadrenovering? Hur illa kunde det egentligen vara? Så tänkte hon. Hon anade inte vid det här laget att både Stockholm och fasadrenovering skulle visa sig vara utmärkta val för henne. Det skulle visa sig längre fram på vägen. Vi återkopplar.

Läs mer »

Transport av pall på morgonen

Ni kommer inte att tro mig. Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag fått ett väldigt märkligt telefonsamtal om en leverans? Fram till igår trodde jag att jag kunde lägga detta bakom mig. Ni vet, ett klassiskt engångstema för bloggen som absolut inte behöver behandlas fler gånger. Så visade det sig att det inte var. Nu hände det nämligen igen. Det ringde på min telefon kl 09:15 på morgonen. Jag låg och stensov eftersom jag hade jobbat halva natten. Sömndrucket svarade jag och bad mannen i andra änden att upprepa vad han just sagt: Mitt i min sömn-enfald kunde jag inte förmå mig att fråga vad han pratade om. Vadå för transport av pall? Vad var det för en pall som skulle åka på transport hem till oss? Frågorna lämnades obesvarade och det enda som kvarstod var pipet i örat efter att mannen sagt hej då och lagt på. Jag satte mig upp i sängen och gnuggade mig i ögonen. Det skulle alltså komma en transport av pall inom en väldigt snar framtid. Jag funderade på vad det möjligen skulle kunna röra sig om. Nog för att min sambo är ett stort fan av att besöka Ullared, och att hon faktiskt var där för bara några veckor sedan. Men jag tror nog att hon skulle nämnt om hon beställt transport av en hel pall med saker. Vad skulle det ens kunna vara? Tvättmedel? Detta stämde bara inte. Jag tog upp telefonen och ringde till sambon men fick inget svar. Jag försökte också ringa upp killen som skulle transportera pallen. Inte heller där var det någon som svarade. Det var väl bara att göra sig i ordning och förklara för personen att leveransen var fel. Ja, även denna gång, vill säga. Vi hade inte beställt en transport av någon pall överhuvudtaget. Inte vad jag kunde tro i alla fall. Efter 35 minuter ringde killen upp igen. Han upprepade att transporten av pallen snart var framme. Jag förklarade problematiken och han bad oss bara ta det när han var framme, vilket var om 3 minuter. Sagt och gjort. Jag tog på mig jackan och gick ner till gatan för att möta honom. Väl där nere såg jag en stor lastbil, mannen som uppenbarligen var den jag talat med och något litet han höll i. Transport av pall var det. Det var dock inte vad jag tänkt mig. Som gammal lagerarbetare utgick jag från att det skulle vara tal om ett helt kolli av något. Transporten var dock av en liten, blygsamt sammansatt pall vi kunde ha i köket. Nu mindes jag att jag hade gjort en beställning av en sådan. Och vad lär vi oss av detta? Jo, svara aldrig i telefon när ni är nyvakna.

Läs mer »

Flytta enstaka möbler i Stockholm

Jess kunde inte förstå hur Adam hade mage att säga något så dumt. Eller det var nog inte det att det var dumt, utan snarare otydligt. Vad betydde det ens? Att flytta enstaka möbler i Stockholm, är det en term eller vad hade hon missat? Detta frågade hon också. Hon tänkte inte ge sig på den här fronten. Tre sekunders tystnad följdes av att Adam tog ton: Han visste minsann vilka knappar han skulle trycka på. En storebror vet väl sånt, antog hon. Farmor var en soft spot och om flytt av enstaka möbler i Stockholm skulle ske för henne – ja, då var det bara att rätta sig in i ledet. Hon ville dock betona att flytta enstaka möbler i Stockholm inte var något hon såg fram emot. Det skulle bli tydligt för honom: Hennes bror vände sig om och tittade på henne. Hon såg i hans ögon att han skulle säga något som gjorde att han vann diskussionen. Så var det nämligen alltid. Hon suckade, vände på klacken och gick för att byta till bättre skor. Jävla Adam.

Läs mer »

Från Västerås med väderskydd

Nostalgi är inte riktigt min starkaste sida. Detta skulle de flesta som känner mig kunna skriva under på. Jag talar sällan om det som varit eller hur jag känner inför händelser som skett. Kanske bottnar det i en jävla oförmåga att ens minnas de här händelserna. Jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag inte är nostalgisk. Så mycket har jag förstått om mig själv under mina första 30 år. Med detta sagt ska jag bryta mönstret. Jag kommer idag att tala om en tid som jag tror att de flesta av er aldrig hört om tidigare: Tiden då jag arbetade i Västerås med att montera väderskydd vid olika byggnadsprojekt. Om ni vet med er att jag berättat om detta förut får ni gärna säga till. Skriv gärna något om väderskydd och Västerås i kommentarsfältet så kan jag snabbt se. Jag kan väl börja med att dra bakgrunden så får vi se hur långt vi hinner. Hur kommer det sig att en ung person från Örebro flyttar till Västerås för att jobba med väderskydd? Jo, det kommer sig av slumpen – nästan enkom. Jag hade arbetat i kassan på Coop under ett års tid och blivit oerhört uttråkad. Jag minns att jag tänkte att jag nog kunde tänkt mig vilket jobb som helst framför det. Just då kom en gammal kompis in i butiken. Han hade flyttat till Västerås när vi gick i tvåan för att hans pappa startat firma inom just väderskydd. Ja, ni anar kanske vartåt detta barkar. Jag funderade oerhört kort och svarade sedan på plats att jag var intresserad och att jag skulle ringa efter jobbet. Tyvärr satt min chef mitt emot och såg inte så nöjd ut över att ha hört konversationen. Väderskydd i Västerås var ganska långt ifrån kassaarbete på Coop – eller hur? Särskilt när det nu skulle bli en annan stad. Jag hade knappt satt min fot i Västerås, och väderskydd visste jag inte ens vad det var. Men man måste börja någonstans, eller hur? Jag gjorde så att jag kontaktade min gamla skolkamrat efter jobbet och frågade lite till om jobbet. En bra lön, schyssta kollegor och roligt jobb utlovades. Allting är förstås relativt men jag litade på hans ord om både väderskydd och Västerås. Varför inte testa? Så tänkte jag och sedan den dagen var det bara flytt i huvudet på mig, till mammas förtret. Jag fortsätter berätta nästa vecka. Ställ gärna era frågor om väderskydd i Västerås så länge!

Läs mer »

Möte om brandskyddsbeskrivning

Så tog Birgitta ton när det allra första mötet om den nya brandskyddsbeskrivningen skulle äga rum i bostadsrättsföreningen. Hon hade en ton som skvallrade om att de haft sådana möten förut, men så var inte fallet. Hon ville alltid göra sig så märkvärdig, tänkte flera runt bordet. Nåväl, mötet var nu påbörjat och brandskyddsbeskrivning stod på agendan som det enda ämnet. De hade avsatt hela 2 timmar åt det så det fanns en tro om att detta skulle ta lång tid. Eller.. Kanske man ska kalla det en risk, snarare. En hand räcktes upp och när man med blicken följde armen den satt på nådde man tillslut ner till Pontus huvud. Pontus ville någonting, kanske kopplat till brandskyddsbeskrivningen. Han harklade sig men talade inte. Detta eftersom ingen bett honom att göra det. Alla övriga 12 blickar och 24 ögon i lokalen vändes därför från Pontus och mot Birgitta. Hon var tyst och förvånad. Sedan förstod hon varför hon fick allas blickar mot sig. Det var som att beskåda en pingismatch mellan två riktigt dåliga spelare, tyckte flera runt bordet. De tycktes inte komma fram till något i sin enfald att förstå varandra. Oerhört korkat. Ändå var det bara de två som hade talat ännu. Tänk bara när de skulle komma till brandskyddsbeskrivningen – kvällens riktiga ämne. Detta bävades för till höger och till vänster. Efter endast ett par minuter till hade de nöjet att åter bli inbjudna i samtalet Pontus och ordförande Birgitta haft. Nu skulle det komma på tal: Brandskyddsbeskrivningen skulle gås igenom. Trodde de i alla fall. För det var just då som ytterligare en hand sträcktes mot skyn. Unisont hördes 4 pustar från var sitt hörn av bordet och ett hyschande mot dessa pustar ringde ut lagom till att handen nått den mest utsträckta punkten. Birgitta tilltalade Robert, den äldste i föreningen: Det skulle bli en lång, lång kväll.

Läs mer »

Stockholm och slamsugning

Låt oss fortsätta med frågorna. Jag babblade så mycket sist att jag bara hann med några stycken. Till er som missat vad det handlar om kan jag ge en liten heads up. Temat för frågorna som skickats till mig handlar om mitt förflutna. Närmare bestämt handlar de om en särskilt period i mitt förflutna – nämligen den tid då jag arbetade med slamsugning i Stockholm. Förvånad? Ja, det är du inte ensam om. Tydligen står inte bloggande och slamsugning i Stockholm särskilt nära varandra för de flesta. Detta får stå för er. Nu kör vi i alla fall på med frågorna och samma sak gäller som sist; om du saknar svar på din fråga: Skicka den i kommentarsfältet! Skulle du rekommendera andra att arbeta med slamsugning i Stockholm? Detta är en fråga som är mer komplex än den ger sken av. Det som är viktigt att komma ihåg är att det är ett tufft jobb. Det är ansträngande och absolut inget för den som har känslig mage. Slamsugning i Stockholm är ett bra jobb om man har den rätta inställningen och det rätta drivet. OM man däremot har det så säger jag tveklöst: Ja, det är ett bra jobb! Jag minns att vi var välbetalda på den tiden trots att vi var nya från gymnasiet. Det var mycket positivt. Varför slutade du jobba med slamsugning i Stockholm? Jag slutade eftersom jag kom in på utbildning. Visserligen var utbildningen i Stockholm så jag blev kvar i staden även efter jag slutat med slamsugning. Det ska dock sägas att jag blev kvar ungefär två år längre än jag först planerat. Jag trivdes så jävla bra med att arbeta med slamsugning i Stockholm att jag inte bara körde den där sommaren. Jag fortsatte. Det var så bra kollegor, bra arbetstider och schyssta villkor. Jag kan inte tala för alla företag inom slamsugning i Stockholm men mitt var väldigt bra! Vad tar du med dig från den tiden? Jag tar nog med mig en hel del. Framförallt tog jag med mig en arbetslivserfarenhet som gjorde att jag hittade mitt professionella jag. Det hjälpte mig mycket. När jag började plugga minns jag att de som kom direkt från gymnasiet var lite… juniora? Vi som hade arbetat visste lite mer vad vi snackade om, fick jag känslan av. Jag tar också med mig vänner från tiden med slamsugning i Stockholm. Jag har sagt det tidigare och säger det gärna igen: De personer jag träffade i jobbet var verkligen kanon! Ös på med frågorna om slamsugning i Stockholm så hörs vi igen om ett par veckor!

Läs mer »

Stockholm och hemstädning och annat

För en tid sedan stod det klart för mig. Det finns tydliga uppdelningar i mitt liv, i form av epoker av välmående eller icke välmående. Detta har jag nog vetat länge, någonstans därunder, men aldrig låtit mig själv fundera tillräckligt intensivt på. Fram till nu, vill säga. En av de finaste, mest givande, perioderna i mitt liv inföll när jag var verksam inom hemstädning i Stockholm. Det är en period som jag sällan talar om nu för tiden. För många, särskilt nya läsare till denna blogg, är detta nog något ni inte ens vet om. Till er kan jag säga: Javisst, jag bodde i Stockholm och var verksam inom hemstädning under ett par år av mitt liv. För att ni ska ges lite mer kontext kommer jag snabbt beröra hur det kom att bli just det och just där. Det var inte direkt så att man funderade över Stockholm och hemstädning varje dag. Inte när man bodde i Grums och inte riktigt visste vartåt man ville med sitt liv. Stockholm och hemstädning stod nog långt ner på listan, om det ens fanns någon lista. Nej, jag tillhörde de hemmakära. De som av någon anledning bestämt sig för att det skulle vara där jag skulle förbli. Jag skulle inte någon annanstans än där jag var, och det var helt OK. Sedan förändrades alltså allting. Det var någon gång, någon sommardag, något år som jag råkade springa in i slumpen. Eller så sprang slumpen in i mig. En gammal vän till min mamma var på besök hemma. Just hon drev företag inom hemstädning i Stockholm. Jag kunde förresten inte påminna mig om att vi ens växlat två ord med varandra förut. Men då var jag vuxen, och hon också. Så, hemstädning i Stockholm alltså. Jag tänkte inte så mycket på det när hon sa det först. Det var först när frågade hon mig vad jag gjorde i livet som det hela förändrades. Jag svarade att jag letade men inte visste vad jag ville göra. Hennes motfråga var ”Men vill du verkligen vara kvar här hela tiden då?”. Det var väldigt rättfram. Jag sa att jag kanske borde komma till Stockholm och arbeta med hemstädning jag med. Detta sades, ska sägas, helt sarkastiskt. Hon tog det inte så. Jag tittade på henne för att se om hon var allvarlig. Ville hon verkligen att jag skulle komma upp till Stockholm och arbeta med hemstädning för henne? Var det på riktigt? Det skulle det visa sig att det var och sedan dess såg jag mig inte om. Jag har inte återvänt mer än på besök till Värmland sedan dess. Och vet ni vad: Det känns väldigt bra!

Läs mer »

Letar efter fasadsiffror

Minns ni vad vi talade om förra veckan? Minns ni sniglarna som tog sig fram längs gatan utan att ha något annat med sig än sin målmedvetenhet? Ni vet, de som bara visste att de jagade fasadsiffrorna som tillsammans utgjorde siffran 23. Minns ni? Bra, då hoppar vi rakt in i historien igen. Frank tittade på Beatrice och hon tittade tillbaka. Det var inte ofta de hade tittat på varandra under den nu 3 år långa färden som ägt rum längs gatan. Målmedvetenheten hade varit för stor. De var tvungna att ta sig till fasadsiffrorna där de en gång hade fötts. Varför visste de inte. De hade ju trots allt en snigels minne. Hur som helst så stannade de upp. Frank frågade om Beatrice någonsin lärt sig hur siffror fungerar. Ja, förutom att de skulle känna igen fasadsiffrorna de letade efter från sitt fotografiska snigelminne. De konstaterade båda två att de aldrig fått lära sig vad det innebär att räkna. Även om de visste att de ville komma till fasadsiffrorna som betydde hus 23 så visste de väl inte hur de skulle ta sig dit? Hur kunde de i sin enfald tro att de, två små sniglar, skulle hitta ända till fasadsiffra 23? Svaret på frågan visste förstås ingen av dem. Återigen, de var ju bara sniglar. De suckade, så mycket som en snigel faktiskt kan sucka och borrade ner huvudet i asfalten. Varför hade de inte tänkt på detta? Hur skulle de nu hitta fram till fasadsiffrorna? Tillslut vände Beatrice blicken uppåt igen. Hon var trots allt den av dem som var mest optimistisk. Så hade det alltid varit, trodde de i alla fall. Hon sa med entusiasm i rösten: ”Jag vet! Vi kanske redan är på rätt ställe. Vi kanske har nått rätt fasadsiffra utan att veta om det. Det kanske är det där huset” Hon vickade på skalet i den riktning hon avsåg få din bror att titta. Det var en hög byggnad med rosa putsad fasad som tornade upp sig bredvid dem. På sidan av byggnaden urskilde sig två svarta fasadsiffror i mässing. Tillsammans utgjorde en tvåa och en trea siffran 23. De hade hamnat vid helt rätt fasadsiffror. Trots succén stod de båda kvar nedanför huset. De såg mot varandra igen och sedan tog Beatrice till orda igen: ”Kommer du ihåg vilka fasadsiffror det är som vi letar efter?”

Läs mer »

Tala om järnbrist och symtom

Jag har inte alltid varit en hypokondriker. Det började för kanske 10-12 år sedan. Det var i samband med att min far blev sjuk. Han blev frisk men min oro stannade kvar. Det var synd men som tur är så har det avtagit något under åren som passerat. Nu har jag i alla fall kommit att oroa mig för att jag har symptom på järnbrist. Snarare än att tala om min oro om det ska jag berätta om det samtal som fick mig att bli orolig. Jag talade nämligen med min svärfar, som är en betydligt större hypokondriker än vad jag är. Vi sågs på den klassiska söndagsmiddagen och jag gjorde misstaget att massera tinningarna i några sekunder. ”Vad är det?” hörde jag från andra sidan bordet, där svärfar satt. ”Äh, jag har bara varit lite trött senaste tiden”. Han tog ett djupt andetag och brast sedan ut ”Jaha, det är symtom på järnbrist. Tveklöst” En suck kom från min sambo som kände igen den där alarmismen. Hon poängterade till sin far att trötthet inte nödvändigtvis behöver vara symtom på järnbrist. Det kan vara ett tecken på att man sovit för dåligt eller att man är stressad. Eller precis vad som helst. Han insisterade på att det var ett symtom på järnbrist. Middagen gick vidare och jag var en smula oroligare än tidigare. Sedan begick jag mitt andra misstag för kvällen. Jag reste mig lite för fort så att jag blev lite yr, fångade bordet och gick mot toaletten dit jag skulle. ”Symtom på järnbrist där med. Du är yr. Det är ett tecken så gott som något. Du måste ta symtomen på järnbrist på allvar, det säger jag dig” hörde jag svärfar ropa efter mig. Jag förklarade att jag bara reste mig upp för snabbt och att han inte behövde oroa sig. Jag kom tillbaka till bordet och begick snart mitt tredje misstag för kvällen. Även detta var, enligt svärfar, ett symtom på järnbrist. Jag reste handen, förde mitt lillfinger in i vänstra örat och gnuggade. Inte hårt och inte alls särskilt länge. Jag såg upp och mötte svärfars blick som lös upp av de levande ljusen på bordet. ”Vad är det nu då? Ytterligare symtom på järnbrist, förmodar jag?” frågade jag och kände att tålamodet svek i samband med att oron steg. Han nickade utan att säga någonting. Jag tittade på övriga middagsgäster och mötte svärmors blick. Hon har varit läkare och tycker att hennes makes oro är överdriven. Hon lugnade mig med att säga att sus i öronen ”visserligen kan vara ett symtom på järnbrist. Men det kan också vara ett tecken på att du fått in något skit bara. Och dessutom, om du har järnbrist, eller symtom på det i alla fall, så är det bara att äta annorlunda. Jag ska ge dig några tips” Tänk om jag hade lyssnat på henne från början.

Läs mer »

Väktare av passersystem

Situationen hade tagit fart. Iris hade kommit fram till porten genom berget som ledde till landet bortom. Landet hon trodde att ingen någonsin äntrat. Där hade hon fel, det hade hon blivit varse under hennes senaste fem minuter. Ett passersystem hade hon mötts av. Eller, det är inte helt korrekt. Hon hade mötts av en skylt som vittnade om att ett passersystem annalkandes. Varelsen som vaktade klippan stod nu blottad framför henne. Den hade klivit fram ur skuggorna och tornade upp sig mot den klarblå himlen. Hon tittade upp mot den gigantiska gestalten utan att se helt klart på grund av motljuset från solen. Hon höll ena handen framför sitt ansikte för att få en bättre titt. Hon möttes av en blick som varken var snäll eller ond. En blick som varken gjorde henne rädd eller trygg. Ett neutralt och alldeles gigantiskt ansikte utgjorde det stora huvud som satt på varelsen som vaktade passersystemet. ”Har du koden?” hörde hon den store gestalten yttra. ”Har du..?” ”Koden till vårt passersystem. Har du den? Annars kan jag inte släppa förbi dig” svarade den. Hon var i alldeles för mycket chocktillstånd för att kunna tänka klart. Hon såg ner mot midjan på varelsen och tittade mot landet som gick att urskilja i horisonten bakom den. Den som vaktade klippan och passersystemet rörde sig åt sidan och skymde sikten. ”Nå, har du koden till vårt passersystem eller inte?” ”Jag har.. Nej, det har jag inte. Vilket passersystem? Var har jag kommit någonstans? Vem är du?” frågade hon tillslut Varelsen bjöd på någonting som inte kunde uppfattas som någonting annat än ett leende. Sedan lutade den sig fram mot vår huvudperson och sa: ”Det var många frågor på en gång. Nu ska vi se. Du vet inte vad ett passersystem är. Har jag uppfattat det korrekt? Vad platsen är för något anbelangar, ja då har jag en annan fråga. Varför försöka passera vårt passersystem om du inte vet vad som väntar på andra sidan? Du kanske inte kommer gilla det. Vi kanske inte kommer släppa ut dig. Har du tänkt på det? Och angående vem jag är: Enok var namnet” Varelsen som vaktade nämnda passersystem sträckte ut en gigantisk hand som till synes hade fyra fingrar. Fyra fingrar?! Fem ska det ju vara. Det fanns ingenting i den situation Iris befann sig i som var normalt. Hon sträckte motvilligt fram sin hand som försvann i varelsens. ”Så! Nu känner vi varandra” sa Enok, passersystem-väktaren.

Läs mer »